Föredrag hållit vid Eggardsnäs 990915 vid
Biskop Jonas visitation.
Drygt 650 år(656, 1343) tillbaks i tiden kom man till den
här platsen per båt. Här fanns fyra hus grunderna kan man
se än idag.
Här bodde en flicka från sitt 12 till 18 år. Hon
bodde här tillsammans med tjänare och man. Hon levde spartanskt
och gick enkelt klädd. Flickan låg på det kalla golvet med ett täcke över sig och bad långt in på nätterna.
Hon gjorde det tillsammans med sin man. Den unga flickan påverkade
andra att också leva mer asketiskt och spartanskt. Hon hånades för detta. Hon behövde inte leva så, hon var inte fattig.
Flickan hette Katarina och var dotter till Birgitta, den heliga Birgitta
och Ulf Birgersson. Hon var deras fjärde barn av totalt 8 barn.
Katarina föddes 1331 eller 32. Redan som spädbarn var Katarina
speciell. Det berättas att hon inte ville ta ammans bröst då
hon avskydde ammans osedliga liv. Hon avskydde lättfärdiga kvinnors
mjölk som malört och grät och jämrade sig. Sin heliga
moders och några ärbara kvinnors bröst diade hon utan motvilja.
Endast det rena dög och man menade att hon var ämnad till tjänst
för Herren.
Det berättas flera märkliga saker om henne från tidig barndom. Djävulen antastade henne i sömnen, kastade henne ur sängen
och abbedissan i Riseberga hittade henne halvdöd på golvet. Djävulen
visade sig för abbedissan och sa" Hur gärna skulle jag inte
ha dödat henne, om jag bara hade fått lov av Gud".
Vid 7 års ålder lockades hon att leka med dockor tillsammans
med andra barn. Sådan lek ansågs leda till lättfärdighet.
I drömmen kom dockor in till henne, de kastade henne ur sängen
och slog henne så att hon blev blå över hela kroppen. Hon
lämnade all lek och uppsluppenhet och ansågs som mer mogen än
andra barn.
På pappans uppmaning gifte sig Katarina med riddaren Egard
Lydersson van Kyren. Katarina var blott 12 år och det var ett barnäktenskap
som skulle fullbordas när hon blev 18 år. Samma situation hade
föresten hennes mamma. Katarina förmådde Egard att avge kyskhetslöfte på bröllopsdagen dvs inge sexuellt
samliv dem emellan. Den tid de hade tillsammans levde de här vid Egardsnäs.
Det blev 6 år.
Det berättas att en gång när Egard jagade dovhjort
så gömde sig en jagad hind under Katarinas kjortel. Katarina
bad för djurets liv och det fick skutta iväg i frihet. Kanske
inträffade denna händelse just här.
Många retade sig på Katarinas asketiska liv och hon kallades
för överspänd och enfaldig. Men många adelsdamer och
väninnor tog efter henne. Brodern Karl hånade henne för
den sexuella avhållsamheten.
Kort efter giftermålet dog Katarinas pappa och mamman Birgitta
for till Rom för att få sin klosterregel instiftad. Katarina
och Birgitta stod varandra nära och delade det andliga inresset.
Det blev en svår tid för Katarina. Hon längtade efter mamman
och ville följa efter. Samtidigt hade Birgitta uppenbarelser att hon
skulle få en medhjälpare i sitt arbete i Rom. Katarina fick sin
mans tillstånd att resa till Rom. Hon var då 18 år och
en vacker ung kvinna. Katarinas bror Karl hotade Egard till livet om han
lät K åka. Karl ville att man skulle respektera den döda
pappans önskan och låta äktenskapet bli fullbordat.
Efter några veckor i Rom vill Katarina återvända
till Sverige och sin man. Birgitta får då uppenbarelser att
Katarina snart ska bli änka. Katarina har en svår tid
då hon brottas med önskan att komma hem till man och vänner
eller lyda mamman och stanna. Snart kommer det besked om att Egard har avlidit.
I Rom blir K isolerad. Hon är ung och påfallande vacker
och många män friar. Försök görs att röva
bort henne och hon måste ha eskort när hon går ut. Hon
får ofta stanna hemma när Birgitta uppsöker olika heliga
platser.
Det finns flera märkliga berättelser om Katarina ex vandrade
hon till en kyrka utanför Rom med några fruar. En greve lurpassade på henne med sina män. De skulle röva bort henne. När
männen sprang fram för att gripa henne sprang en hjort hastigt
i deras väg och uppmärksamheten riktades mot hjorten. Katarina
med följe hann rädda sig in i staden. Denna gång var det
Katarina som fick hjälp.
Dagarna i Rom var strängt inrutade. Det tog tid innan Katarina
fann sig i sin situation. Dagarna bestod av gudstjänst, bön, vaka
och pilgrimsvandringar. Hon besökte fattiga och sjuka och tog emot
främlingar och svenskar på besök. Redan som barn hade hon
varit med sin mamma hos sjuka och fattiga.
När Birgitta dog i Rom 1373 var Katarina 41 år. Hon ordnade
så att kroppen fördes till Sverige och följde själv
med hem. Det blev ett storartat mottagande där präster, biskop,
munkar och nunnor tog emot Katarina med relikerna. Hon kom nu att stanna
mindre än ett år i sitt gamla hemland. Hon ville åter
till Rom för att arbeta på Birgittas helgonförklaring.
Innan hon reste sa hon: Gud, som är det trognaste vittne till
all hemlighet, vet att det är med den högsta glädje och åstundan
som jag vill anstränga mig för detta heliga ärende, ja att
jag vill giva mitt liv som insats för att det måtte få
vederbörlig framgång. Men så mycket älskar jag lydnaden,
att om min andlige ledare blott sade till mig: Du skall inte lämna
detta kloster förrän du slutat ditt jordiska liv så skulle
jag beredvilligt finna mig i hans vilja. Nog kan man ana att hon gärna
återvände till Rom för att arbeta med helgonförklaringen
av sin mamma.
Katarina stannade i Rom i fem år och arbetade målmedvetet
på helgonförklaringen. Hon hade en märkvärdig kraft.
Det berättas att Tibern en gång svämmade över och hotade
staden. Man ville att Katarina skulle stoppa vattnet, men hon ansåg
sig inte värdig. Då tvingade man henne till floden och när
hon doppade sin fot i vattnet vek det ner i sin flodfåra igen. Katarina
själv fick helgonrykte och många mirakler tillskrevs henne.
När Katarina sedan återvände till Sverige var hon redan
sjuk och hon dog vid 49 års ålder 1381. På begravningsdagen
kom flera prelater, ärkebiskopar, biskopar och abbotar från Sverige,
Danmark och Norge till Vadstena. Den världsliga makten var också
där. Alla suckade och grät mycket, särskilt klosterjungfruarna
som blivit moderlösa. Alla ville vidröra kroppen. Biskop Tord
av Strängnäs assisterade vid akten. Han kände Katarina och
grep nu hennes hand och tryckte den. Sällsam nog besvarade Katarina
tryckningen.
Att vi vet så mycket om Katarina beror på en sjuk abbedissa
vid Vadstena kloster. Hennes biktfader Ulf Birgersson gav Gud ett
löfte att skriva en biografi över Katarina för att utverka
abbedissans tillfrisknande. Det här var i början av 1400-talet
och biografin bygger huvudsakligen på muntlig tradition i klostret.
Men det fanns också bröder och systrar i klostret som hade personliga
minnen av Katarina.
Katarina blev saligförklarad i Norden 1482 och det gällde
också i alla birgittinkloster i världen. Katarinas arbete för
klosterregelns erkännande och för Birgittas helgonförklaring
var av avgörande betydelse.
Det har skrivits om Katarina att hon aldrig fick fullfölja något.
Äktenskapet fullbordades aldrig, hon var inte hos sin man när
han dog, hon avlade aldrig klosterlöften, han valdes aldrig till abbedissa
och hon fick aldrig se invigningen av sitt kloster. Kanonisationen förblev
oavslutad. Hon kunde inte ta nattvarden under sin sista tid. Tänker
man så här har man glömt att det är vägen som
är mödan värd.
Britt-Marie Ekoff |
|
NY KATARINASKULPTUR INVIGD I HALLA KYRKA
2006
Att Karin har namnsdag den 2 augusti beror på att heliga Birgittas dotter Katarina saligförklarades den dagen år 1489. Årligen firas detta med mässa i Halla kyrka i Stigtomta-Vrena församling och pilgrimsvandring från Eggardsnäs, där Katarina bodde under sex år. I år var det extra festligt med invigning av en ny Katarinaskulptur gjord av Kurt Malmgren, nyköpingsbo, men sommarboende i församlingen. Ett femtiotal deltog i arangemanget däribland en grupp Birgitta-nunnor från klostret i Djursholm. Skulpturen skildrar det ögonblick då Katarina gömmer en hjort under sin mantel och därmed räddar den till livet. Längre fram kommer en hjort att rädda henne och därför avbildas Katarina ofta tillsammans med en hjort. Kyrkoherde Lars Viper från Nyköping predikade i gudstjänsten där även prästerna Sven Björkborg och Johan Lambert medverkade.
Gun-Britt Karlsson
Kurt Malmgren visar sin Katarina-skulptur i Halla kyrka för systrarna från Birgitta-klostret från Djursholm. Foto: Mats Karlsson
|
